Chapter Text
Oslo December 2027
Dagen innan julafton är kall och sporadiskt snöig. Den kom visst i år igen, julen, precis som den alltid gör. Det går så fort nu för tiden. När han var liten, och mamma fortfarande mådde bra, kändes veckorna innan jul som år, som livstider. Nu springer han igenom dem. Inte för att det känns jobbigt, nej då, på senare år har han kommit att gilla julen mer och mer igen. Förberedelserna och förväntningarna. Stressigt, javisst, men det är väl sånt som kommer med vuxenlivet. Ansvar och måsten. Det är bara att göra det bästa av situationen. Skapa trivseln och gemenskapen på egen hand.
Det är väl därför han valde att komma tillbaka, trots allt. Hem, till Oslo. För att vara med familjen och vännerna, försöka lura i sig själv att allt är som vanligt. Ta ansvar för sin egen julstämning.
Och stressen blir väl inte lika påfallande i år, nu när han har en punkt mindre på agendan. Ett besök mindre att avlägga. Deras julturné, brukade Even kalla det. Lillejul och julaftonsfrukost hos Terje och Beate, om de är kvar i stan. Ibland, som i år, reser de bort över helgerna. Så julbön i kyrkan, tillsammans med Marianne, följd av lunch i hennes lilla lägenhet på gruppboendet. Och så fort därifrån innan morföräldrarna dyker upp - dem klarar han inte av att möta. Vidare till nästa punkt, en kopp te och födelsedagsfirande hos Sana och Yousef, som inte firar jul. Inte födelsedagar heller, egentligen, men det kan inte Isak acceptera. Om Sana kan ge honom och Even julklappar, som hon har gjort varje år så länge de har känt varandra, så kan han gott ge henne en födelsedagspresent. Och barnen ska väl ändå ha något att pyssla med under jullovet. En fin bok eller ett häftigt spel, eller något sådant.
Och så till slut, vidare mot det viktigaste. Familjejul med Evens släkt. Ibland hemma hos föräldrarna, ibland hos någon faster eller kusin. Då brukade han och Even komma efter i en hyrbil. För Isak var resan en utmärkt tid att ladda om batterierna, en liten andningspaus. Ett tillfälle att sitta tyst och sortera intrycken. Och lyssna på Even, som mest sjöng, oavsett om det var han som körde eller inte. Driving home for christmas brukade vara poppis. Eller Shakin' Stevens' Merry christmas everyone.
Då, när det fortfarande var de två.
I år vet han inte vart han ska ta vägen efter besöket hos mamma. Umgänge med morföräldrarna lockar lika mycket nu som då. Eskild har sagt att han är välkommen till dem. Sana också. Och Jonas och Eva räknar nog nästan med att han ska tillbringa kvällen hos dem, tillsammans med syskon, föräldrar och svärföräldrar. Och den nya bebisen. Eller, nya och nya, hon bör väl vara tre månader vid det här laget. Tiden försvinner fortare än han hinner blinka.
De är schyssta ändå, som låter honom sova hos dem mitt i kaoset av jul och nya rutiner. Gör i ordning bäddsoffan i gillestugan, ser till att han har det bra och trivs. Ställer lagom med frågor. Lagom många, lagom närgångna. Verkligen snällt.
"Snällt? Tror du det är någon jäkla välgörenhet, det här?" skojade Jonas tidigare, när han tackade honom. "Nej du, det ingår i dina åtaganden som gudfar, har du inte fattat det? Jular och födelsedagar tills hon fyller 18. Helst ännu längre."
"It's an offer you can't refuse!" fyllde Eva i, komplett med dialekt och överdimensionerat underbett, och så gick den, potentiellt jobbiga, diskussionen över i ett unisont gapskratt.
Det är fint att ha dem nu. En välbekant och hemvan oas, när väldigt lite känns som förut.
Det var julfest hos Eskild och Martin - en mångårig tradition - härom dagen. Isak missade det i år, men han tog del av festligheterna via instagram. Vännernas flöden var fulla av bekanta ansikten, en del som han känt i många år, en del lite nyare, men alla välkända. Glada, avslappnade, mitt bland julgransglitter och tomteluvor. Eskild hade dekorerat enligt konstens alla regler - vitt och guld var visst temat i år - och fixat drinkar av Baileys, Minttu och polkagrisar. Och någon skapelse av Prosecco och årets Blossa.
Jonas och Eva var också där. Ett kort tag bara, men tillräckligt länge för att visa upp det lilla knytet. Skicka runt henne som Ett skepp kommer lastat. Han vågar nog påstå att festens yngsta deltagare stal merparten av den uppmärksamhet som dekorationerna och drinkarna skulle ha fått, och också att den saken inte bekom Eskild ett dugg. Det var livligt i flödet under en intensiv stund där. Alla ville posa med det lilla miraklet. Noora. Magnus. Vilde.
Och Even, som tittade på henne som om hon var det vackraste och mest ömtåliga han sett. Som andäktigt rörde vid hennes små fingrar och naglar, och skrattade av glädje när hon slöt sin lilla näve om hans killande pekfinger. Isak kunde se det genom bilden. Kunde se hur Evens ögon smalnade och nästan försvann när han la upp sitt stora skratt. Kunde höra ljudet, det som alltid letade sig in i alla ens mörkaste, mest dunkla, vrår, och lyste upp alla ens gråa och trista tisdagseftermiddagar.
Barn. Ett av många, infekterade ämnen för dem, och orsaken till många, tärande diskussioner. Even ville. Längtade. Isak blev kall och fick panik (får fortfarande) vid tanken. Att ansvara för ett helt nytt, litet liv. Föra fram en människa och se till att den inte bara överlever, utan också växer upp till en trygg och vettig vuxen person. Eva och Jonas fixar det säkert. Sana - absolut. Men han själv? Det är nätt och jämnt att han klarar det för egen del.
Han suckar och ser sig om i lokalen. Den är halvtom nu. När han kom var det knökfullt av människor där. Folk som träffades för att byta julklappar och julkyssar. Som klämde in lite tid med en god vän, innan de stressade vidare genom decemberkvällen. Hem till familjen och julförberedelserna. Servitrisen fångar hans sökande blick och ler bekräftande. Är snart tillbaka med ännu en stout. Han ska väl snart röra på sig han också, "hem" till gillestugan. Men än är det ingen brådska. Man vill ju inte slita för mycket på gästfriheten.
Eva hade gett honom en smäll över axeln om hon hört hans tankar nu. För att han ens antytt att han skulle vara i vägen för dem. Som om de skulle vara något annat än glada och ivriga över att ha honom hemma över helgerna. Isak vet det, men han ser också var de befinner sig nu. I familjebubblan, där inget viktigare finns än att vara tillsammans, bara de två. Nej, de tre. Så han såg till att vara upptagen på annat håll ikväll. Göra upp egna planer, så att de inte behöver känna att de måste underhålla honom på något sätt.
En nätdejt, för att få tankarna på annat håll ett tag. Och för att, tja, man har ju behov. Kanske detta kunde bli kvällen då det kändes bra igen. Att vara med någon som inte var Even.
Och han verkade ju trevlig, Oskar. Lätt att prata med, åtminstone över chatten. Såg inte illa ut heller, kort och mörkhårig och vältränad. Allt som Even inte var. Men det kanske kunde vara dags att sluta jämföra alla med honom nu. Isak hade dock varit noga med att poängtera att han bara var i stan tillfälligt, och att han inte vara på jakt efter något långvarigt. Bara... sällskap för kvällen.
"Ingen fara. Samma här, faktiskt."
Lite sorgligt när han tänker på det, men säkert inte helt ovanligt. Åtminstone inte såhär runt storhelgerna. Folk känner sig väl ensamma. Vilsna, på jakt efter detta diffusa något, som nog finns där ute någonstans, men inte vill låta sig fångas i första taget.
Samtalet var lite haltande till en början, men hämtade sig snart. Men naturligt kan man inte påstå att det kändes. Lite för översvallande positivt och intresserat för att det skulle vara genuint. Jaså, biomedicinsk analytiker? Det måste vara fruktansvärt spännande! Han skrattar lite åt det där han sitter. Vet att han varit lika falsk och påklistrad själv, som engagerat sig så i Oskars programmeringsjobb. I morgon kommer han att ha glömt varenda detalj, som han nickat så ivrigt och stjärnögt åt nyss. Men vad gör väl två vilsna, ensamma själar, som bara vill känna sig sedda och bekräftade?
Oskar visade sig vara den mognaste, och modigaste, av de två. Spände blicken i Isak och frågade rakt ut till slut.
"Du känner inte detta, du heller. Eller hur?"
Isak suckade. Skrattade lite besvärat, som om han blivit ertappad med något pinsamt.
"Nej, förlåt. Det är nog så att jag sitter och tänker på någon annan. Någon som jag liksom skulle försöka glömma."
"Ingen fara. Samma här, faktiskt."
De hade en trevlig stund ihop till slut, efter de smått patetiska erkännandena. Tog ett par öl och diskuterade livet, resor och familj. Och kärlekssorg. Det var Oskar som bröt upp efter ett par timmar. Sa att han skulle gå hem till gästrummet hos sin lillasyster. Och önskade Isak en god jul och en god fortsättning. Det var Isak som föreslog att de skulle byta nummer. Kunde vara bra att ha, om deras vägar skulle korsas igen. Och han kunde gott behöva lite nya vänner i Oslo. Vänner som inte per automatik också var Evens.
Det har börjat snöa igen. Stora flingor som virvlar i ljuskäglan från juldekorationerna. Disney-snö. Lokalen är nästan tom, liksom gatorna utanför. Nu när butikerna har slagit igen, har folk bättre ställen att vara på. Det borde väl han också ha, kanske. Men än kan han inte riktigt komma sig för att gå. Det är något med det här stället som håller honom kvar.
Han har varit här förut, med Even. För ganska exakt ett år sedan, lite mer kanske. Han hade trott att det skulle gå bra att återvända, att plågorna hade fått den tid de behövde.
De grälade ju inte, då när de var här sist. Var inte osams. Tvärtom var de mer överens än de varit om något, på länge. Log trött och sorgset mot varandra. Kom sakligt fram till hur de skulle gå tillväga för att få behålla så mycket värdighet som möjligt. Egentligen hade de bestämt att vänta till efter jul. Att köra på som vanligt - Eskilds fest, julturnén, mellandagsresan med kompisarna - innan de gick skilda vägar. Innan Isak flyttade från stan och de upphörde att vara ett par. För det är ju sällan så, efter tio år tillsammans, att det är EN människa man lämnar. Det är ett helt, gemensamt, liv.
Men då, när de satt här förra gången, visste de att det var dagar det handlade om, inte veckor. De bröt ner varandra, och ingenting blev bättre att de sög sig fast som drunknande.
"Jag orkar inte diskutera detta om och om igen. Vi kommer ju ingenvart."
"Nej. Det går inte längre."
"Jag sa ju att jag skulle komma att såra dig."
"Jag vet. Jag kunde bara inte tro det då."
Det känns som evigheter sedan nu, ändå minns han vartenda ord. Kan inte komma på något han skulle ha sagt eller gjort annorlunda idag. Så hur kan det fortfarande, efter all denna tid, göra så förbannat ont?
Han kommer till samma insikt idag, det går inte längre. Det är dags nu, han måste komma sig härifrån. Trots allt har han en familj, och en guddotter, som väntar på honom. Som vill ha honom där. Än finns det tid för en liten uppesittarkväll. Jonas sa visst något om julfilm och hemgjord glögg. Men det är någon han måste höra av sig till först. En julhälsning. Det kan han väl göra, inte vore det för mycket?
Han fiskar upp telefonen ur fickan, efter att än en gång vinkat till sig servitrisen, denna gång för att betala och gå. Det har ramlat in ett meddelande medan han suttit här. Inget namn på displayen, han förlorade hela adressboken i ett mobilbyte för några månader sedan. Men han känner igen numret, har kunnat det utantill i flera år. Var nyss beredd på att knappa in det själv.
"God jul Isak. Eskild sa att du var i stan. Tid för en kaffe någon dag?"