Chapter Text
Eva
Sommarlov.
Ordet för med sig en doft av nyponrosor och syren, och leder tankarna till sandstrand som knarrar under bara fötter. Till myggbett och solbränna och humlesurr. Till lata dagar i hängmattan, med en packe gulnande Kalle Anka med vågiga sidor. Eller någon kärleksroman som hon har köpt på strandkiosken, och vars handling hon glömmer bort så fort den blivit utläst. Eller till de regniga dagarna inomhus, med kortspel och oändliga koppar starkt, sött te. Och Simon and Garfunkel-skivan som mamma alltid lyssnar på.
Och så detta stället då, det har alltid varit synonymt med sommar. Eva har spenderat varje sommarlov så långt hon kan minnas här, och vill aldrig ändra på den saken. Var annars kan hon vakna på morgonen och, efter en snabb promenad genom skogsgläntan, kasta sig rakt ut i havet? Eller äta frukost ute på soldäcket, i bara nattlinnet.
Detta är hennes happy place. Här känns allting lätt. Hon slipper fundera över vem hon är och hur hon tar sig ut. Vilket märke man ska ha på jeansen eller vem som hookat med vem på vilken fest. Kan koppla bort jobbiga prov och lärare som bara inte förstår.
När hon var liten brukade hon fråga sina föräldrar varför de inte kunde bo här året om. Ville inte alls förstå deras tålmodiga förklaringar om att vuxna måste jobba, och att deras sommarhus låg alltför avsides för att det skulle vara möjligt. Det var alltid vemodigt att åka härifrån i augusti, när sommaren gick mot sitt slut och det skulle dröja nästan ett helt år innan hon fick komma tillbaka. Som om en liten del av henne själv lämnades kvar.
Det blev lättare efter skilsmässan när hon var tolv, när hon och mamma flyttade till Oslo. Plötsligt har de mycket närmare hit, och det händer till och med att de åker hit för en weekend ibland, även om det inte är sommarlov. Bara för att komma undan lite, som mamma brukar säga.
Men nu är det ingen weekendresa hon är på. Hon har flera veckor framför sig. Fler dagar än hon kan räkna, av sol och bad och svala kvällar på stranden, där de kan kura ihop sig tillsammans och titta på folk. Peka och viska (diskret, såklart, man får inte vara oförskämd) och spekulera över vilka de egentligen är, alla de okända människorna som passerar dem.
Faktiskt så har hon så gott om tid, att hon kan ta en liten paus i uppackningen. Den lär ju inte springa ifrån henne, direkt, vad än mamma säger. Och hon vet ju hur det kommer att bli, hon kommer inte att ha stort mer än bikinin under den skönaste solklänningen på sig ändå. Med det beslutat, låter hon väskan stå i hörnet vid garderoben, och bestämmer sig för att gå och se vad de andra har för sig.
Golvplankorna knarrar under hennes bara fötter när hon går ut i köket, där kylskåpet har slagits på och nu surrar hemtrevligt medan det arbetar på att kylas ner. Än så länge är det tomt, men Eva antar att de kommer att ta en gemensam promenad upp till det lilla samhället senare. Handla mjölk och ost och tomater, och annat de kan behöva. Stugmat. Mamma är inte lika noga med nyttigheterna här, utan låter Eva köpa vitt bröd och sockrade flingor. Nugatti. Sånt som de aldrig har hemma i Oslo.
Hon gläntar tankspritt på skafferidörren, på jakt efter något intressant, men där finns inga större överraskningar. Kaffe (helt otroligt att en människa kan behöva så mycket kaffe), burkar med köttsoppa och ravioli. Knäckebröd, havregryn och pasta. Det ska inte gå någon nöd på dem, ens om de skulle bli insnöade. Eller, risken för det kanske inte är så väldigt överhängande. Inregnade, då?
Den dammiga, lite instängda stuglukten börjar ge vika för den friska, svala luften som strömmar in genom det öppna köksfönstret. Mättade sommardofter, salt och tång från havet, solsvett gräs och något sött och blommigt från busken - kaprifol, var det så den hette? - invid trappan. Och så kaffe - mamma har visst hunnit med en laddning redan. Men det luktar gott. Hemma, på något vis.
Från rummet intill köket, det minsta sovrummet, som han brukar sova i när han är här, hörs dunsar och dova ljud från dragkedjor som öppnas. Han packar upp han också, tankspritt hummande till ljudet av någon obskyr singer/songwriter på mobilen. Han är lika glad som hon över att vara på plats, det vet hon, och hon ler för sig själv när hon hör honom göra sig hemmastadd. Det hör liksom till, sedan några år tillbaka, att han är med. Det blir ingen riktig sommar annars.
Förra året, och åren dessförinnan, var de tre, och då gick rummet under namnet killrummet. Där sov Jonas och Isak. Men det är länge sedan de var tre nu. Länge sedan de slutade fråga om han ville vara med, också. Det var aldrig så att han var utanför, hennes pojkväns kompis som hängde med dem ibland. Åtminstone menade hon det aldrig så. Ingen var mer självklar än den andre, det var de . En trio som umgicks två och två eller alla samtidigt. Som delade allt. Fram till hösten då de började videregående, och han drog sig undan allt mer. Hittade på ursäkter för att inte hänga med dem. Skyllde på skolarbetet och familjen. Fick andra intressen. Andra vänner. Som om de inte längre var tillräckliga. Och till slut orkar man helt enkelt inte med fler nej.
“Det är naturligt att man växer ifrån varandra, gumman", har mamma försökt trösta när hon har beklagat sig inför henne. “Det betyder inte att någon har gjort något fel, man finner olika vägar i livet, bara.”
Det kan vara så. Och hon skulle aldrig få för sig att hålla någon tillbaka från att finna sin väg. Inte sig själv, inte Jonas, inte Isak. Men det hindrar henne inte från att fundera på vad han gör nuförtiden, om han har det lika roligt med sina nya vänner som de tre brukade ha. Hon både hoppas och inte hoppas på att det är så.
Mamma kommer ut till henne i köket. Den strama blusen är prydligt nedstoppad i byxorna, och kavajen hänger över hennes arm, som om hon aldrig lämnat kontoret. Eva hade väntat sig cargoshortsen och solhatten som mamma brukar bära här ute. Eller något ledigare, åtminstone. Men nu ser hon att portföljen står framme på en av köksstolarna, redo att huggas tag i och bäras iväg igen.
“Då så, vännen min, då åker jag,” börjar mamma, bekräftande Evas farhågor.
“Ska du inte stanna?”
“Nej, jag har ett tidigt möte i morgon, så det är lika bra att jag kommer iväg redan nu. Så ses vi i morgon igen!”
Eva blir tyst. Nickar stumt när mamma frågar om de klarar sig, och sedan fortsätter prata om att de får vara för sig själva och ha det lite mysigt, och det blir väl skönt för dem att slippa ha en gammal tant som henne hängande över dem på sin första kväll här.
Hon slänger en blick på köksbordet och den tomma fruktskålen där. Ser hundralapparna som sticker ut under den och räknar dem snabbt. Ju fler sedlar, desto sämre samvete hos mamma, och desto större ensamhet för Eva, det är det vanliga mönstret.
“Okej…”
Hon vet inte helt vad hon hade förväntat sig. Inget märkvärdigt, men en skön första kväll på sommarlovet? Grilla lite korv och äta jordgubbar med glass efteråt? Och sjunga födelsedagssången. Nu känner hon sig som en barnunge som hänger sin mamma i kjolarna. Vem som helst hade blivit glad över att få stanna här ensam över natten. Eller, ensam med pojkvännen, vill säga. Och mamma är cool, det har alla tyckt när de har hört om hur hon har det. Litar så mycket på Eva och behandlar henne som en vuxen. Låter henne ta egna beslut om vad hon ska äta till middag och hur sent hon ska vara uppe. Så det är inte utan att hon skäms lite grann över sin egen reaktion.
Men så är det ju synd om honom, också.
Ljuden från killrummet, skrapandet och rasslandet av galgar mot klädstången i garderoben, upphör, liksom den burkiga musiken. Kanske är han klar med uppackningen, eller så har han också bestämt sig för att resten kan vänta till i morgon. Han dyker upp i dörröppningen. Ser storögt upp på mamma när hon pussar dem båda hejdå, och försvinner ut genom dörren innan de hinner svara.
Eva kan inget annat än rycka på axlarna och sucka uppgivet, innan hon ser bort mot stolen där han har slagit sig ner. Leendet är där, det där stora som når ögonen, och som brukar smitta av sig på alla i hans närhet. Men inget leende i världen kan dölja de slokande axlarna och den lilla krusningen av underläppen, de som avslöjar att han faktiskt är besviken. Så mycket har hon lärt sig att känna igen på de åren de har varit… ja, vad har de varit? Ett par? Bästisar som gillar att kramas, hångla och hålla handen? De två mot världen? Men tänker han inte låtsas om det, ska väl inte hon vara den att göra saken värre genom att peta i öppna sår.
“Jaha, föräldrafritt, alltså?” konstaterar han lätt, med händerna knäppta bakom nacken, vägande på stolen på det där sättet som mamma inte gillar.
“Japp!” Eva bestämmer sig för att spela med, och ser forskande bort på honom. Prövar ett leende och får ett tillbaka, ett äkta den här gången. “Jag fixar öl, så ringer du alla våra vänner?”
Det borde inte vara roligt, men på något vis är det det. Komiskt i all sin patetiska osanning. De brister i skratt, och han reser sig från sin stol. Kommer bort till henne där hon står lutad mot köksbänken. Knuffar henne lätt i sidan och lägger armen om henne när hon lutar huvudet mot hans axel.
Alla deras vänner… det är fort gjort. Faktum är att det redan är ordnat. De är varandras vänner, fler finns det inte. Inte sedan de växte ifrån varandra, som mamma så pedagogiskt kallat det, och tre blev två. Det är såhär det har varit sedan dess. Bara de två. Alltid hon och Isak.