Chapter Text
Stranden var vacker denna morgon, Pierre stod där och stirrande ut i vattnet. Solen reflekterade vackert i vattnet. Det var tyst, lugnt.
Pierre visste inte hur mycket han saknade allt ljud, från morgon till kväll. Han saknar de snabba och hetsiga stegen ner för trappan när Jeanne ropade från köket. Han saknar högljudda skratt, han saknar den svaga lukten av brända kryp och lukten av gården, kycklingarna, grisarna…
Det finns mycket som Pierre aldrig kommer att glömma.
Han kommer aldrig att glömma lukten av ett gevär, vikten i hans händer, röken som kom ur änden efter varje skott, det vapen han dödade med. Det är något han inte saknar. Det var pappas gamla gevär.
Pappa, ett ord som Pierre inte kunnat säga på ett tag. Det ord som förklarade var himlen var för något, det ord som sa att de kommer att träffas där efter han dör.
Han hoppas att han kommer ta sig dit.
-
Pierre stirrade ner på främlingen framför honom.
”Han heter Marcel, din lillebror.”
En liten bäbis var i Jeannes famn, han försökte redan dra henne i håret. Rosa kinder och svagt bruna ögon. Pappa satt med Pierre i knät, ett leende på hans ansikte.
En sommar fylld med skrik, skratt och mindre utrymme.
”Det här är Gaston, din andra lillebror.”
En ljus vinter.
En sovande bäbis var i Jeannes famn. Lugn och ofarlig, också rosa kinder. Den här gången stod Pierre bredvid sin mamma i sängen. Hans pappa på andra sidan av sängen med Marcel i knät.
En jul fylld med mindre skrik, bråk och ett eget rum.
”Lovar du att du skyddar honom, Pierre?” Hade pappa frågat båda gånger, Pierre nickade, båda gånger kollade han ner på bäbisen.
Det löfte höll han så gott som han kunde.
Kriget utmanade det, Gaston såg fortfarande upp till honom, Marcel gjorde det i hemlighet.
Sen kom Otto, han och den andra mannen skulle bo hos hans familj. Jävla Tyskar, tänkte Pierre hela tiden.
Men Otto var inte lik de andra, Jeanne blev kär under de sista åren. Pierre hade börjat se tecken på det under åren.
Jeanne var…snällare mot Otto, skyddade honom när Pierre var arg eller otrevlig. Sen var det blickarna mellan de, oftast så var det Jeanne, det påminde honom om hur hon brukade kolla på hans pappa-
Han ville spy när han tänkte på det. Därför skulle Pierre skjuta Otto med hans egna vapen.
Det hade varit en solig dag, några soldater hade blivit fångade och satt på knä med händerna bundna bakom sig. Otto var en av de.
Hans ansikte visade ingen rädsla när pistolen var riktat mot hans panna, istället var det en utmaning. Låt din mamma gråta, du skulle bara våga. Gör så dina bröder gråter, vågar du, Pierre?
Dock så blev han stoppad. Gaston hade sprungit, men blev stoppad av en man. Colette lyckades ta sig fram. Hon kramade soldaten, gråtande.
Det var inte rättvist att han skulle dö, Pierre tvekade, vågade han?
Innan han hade tid att tänka på det, kom Robert och stoppade honom. Några dar senare fick han veta att Jeanne och Otto ville gifta sig.
Därför flyttade han bort när Otto flyttade in permanent.
Nu bodde han i sitt egna hem, bort från Grangeville i en ny by med sin egna, mindre strand.
Han hatade tystnaden. Han gjorde verkligen det. Han hatade ensamheten. Han hatade att han var rädd att åka hem. Var det hans ego som bestämde åt honom? Det vet han inte.
Han kände sig som ett liten barn, han saknade mamma, han saknade sin säng, han saknade maten.
Det blev varmt på kinderna, tårarna hade börjat innan han kunde stoppa de. Han ville hem, han ville få en kram, han ville få chansen att bli tröstad som om han vore ett barn igen.
Var det för mycket att önska?