Chapter Text
Jag vet redan innan jag vaknat helt, att det är en sådan morgon. Jag hör det på slamret i kokvrån, porslin som plockas undan lite för vårdslöst, som om han hade bråttom. Och hur han går, med skyndsamt hasande steg, för jagad för att lyfta på fötterna ordentligt.
I övrigt tystnad. Ingen musik från laptoppen, inget visslande, inget tankspritt gnolande.
Det kommer att bli en lång dag, det är bara att förbereda sig.
Jag drar upp täcket över huvudet i ett försök att få det helt mörkt, lura mig själv att det fortfarande är natt och att Even sover bredvid mig, lugn och trygg. Att vi befinner oss i ett alternativt universum, ett där vi aldrig gick ut i går. Till den där förbannade karaokebaren. Eller att vi gick ut, men han gick inte upp och sjöng. Eller att han gjorde det, men allt gick bra och han blev inte störd av... vilka de nu är, de där killarna.
Eller, att jag höll mina förbannade händer för mig själv, och lät honom prata med den där flinande typen som påstod sig känna honom så gott.
För saken är, vi hade det ju så bra.
En perfekt, ljus vårkväll med alla våra vänner. Verkligen alla. Eskild var där, i livligt samspråk med Eva och Chris. Och Sana var så varm och fin, att jag blev glad bara av att se henne. Och allas ögon var på Even, som alltid.
Han har den effekten på folk. Så fort han kommer in i ett rum, blir han sedd. Och vad viktigare är, han ser. Personer jag aldrig ägnat en tanke, dem blir han vän med på några få minuter. Han lyssnar, förstår, kommer med smarta inpass och bara utstrålar lugn.
Den dagen vi (eller tekniskt sett jag, trots att Even spenderat mer tid där än hemma hos sina föräldrar under hela våren) flyttade ut ur kollektivet, grät Eskild. Jag såg att han försökte skämta bort det och skylla dels på pollenallergi, dels på att han blivit smittad av Evens sinne för dramatik, men vi visste alla vad det var frågan om. Noora pratade lite högre och gällare än vanligt, och Linn stod tyst och blek i hallen, med rynkad panna och mungipor som stretade neråt.
Och inte var det mig de skulle komma att sakna så till den grad, det förstod jag mycket väl.
Jag borde kanske ha känt mig förorättad, men jag var bara stolt, och lite ledsen för mina rumskamraters skull. Jag beklagar, men nu tar jag solen med mig och drar, liksom. Tänker inte dela med mig längre.
Att bo ihop, i vår alldeles egna lägenhet, är allt jag hade kunnat föreställa mig, och så mycket mer. Det är himlen att vakna en lördagsmorgon (någon annan lördagsmorgon, inte denna) till ljudet av kaffebryggaren och Evens djupa röst, när han pysslar i köket och sjunger med till någon töntig poplåt på radion.
Alla välvilliga varningar som folk kommit med har jag tagit till mig och förstått, men det känns lite som att de inte gäller mig. Eller oss, då.
Det kommer inte alltid att vara lätt, vardagslivet kan vara slitigt, det är mycket ansvar att lägga på en 17-åring, Isak...
Och självklart är det slitigt emellanåt. Even är konstnär och impulsmänniska ut i fingertopparna. Han sätter igång med avancerade recept han minuterna innan har hittat i tidningen, utan att först kolla om vi har alla ingredienser hemma eller om allt han behöver är diskat och redo att användas. Då är det jag som får rycka ut och sticka och handla, eller diska undan medan han arbetar med det han har.
En annan gång kan han få för sig att han ska börja tvätta lakan klockan nio på kvällen, för att tvättstugan råkar vara ledig, men utan en tanke på att de inte kommer att hinna torka tills vi ska gå och lägga oss.
När vi flyttade in ägde vi en uppsättning lakan, det har blivit några rundor till IKEA sedan dess. Man lär sig längs vägen.
Men lika ofta är det jag som glömmer mjölken framme, eller lämnar smutstvätt i en hög på badrumsgolvet efter duschen. Och han plockar upp efter mig, strängt förmanande men med skrattet alltid närvarande, som ett glitter i de blå ögonen.
Och ständigt filmande, ritande eller fotande. Jag märker det knappt längre, hur telefonen alltid är närvarande, hur han följer mig när jag sitter djupt försjunken i skolarbete, viker tvätt eller kommer ut från badrummet. Jag har frågat vad han ska ha alla miljontals bilder och filmsnuttar till, men jag tror inte att han vet själv.
Exklusiva hemma hos-bilder! När vi blir berömda! Då kan vi sälja dem svindyrt!
Och jag finner mig i att vakna med en kamera i ansiktet minst en gång i veckan, för det betyder att han finns här.
Det här vardagslivet som skulle vara så kämpigt, jag gillar det. Inte på så sätt att jag har vant mig vid det och finner det småmysigt, utan jag behöver det. Jag livnär mig på de eftermiddagar då vi inte säger ett ord till varandra, förutom några lösryckta frågor om hur mycket klockan är eller vad vi ska hitta på till middag.
Och så är det ju de andra dagarna, de när han stänger av helt och inte kan annat än att stirra i taket och sluta sig om sig själv.
De är slitsamma på ett annat sätt, ingen vill väl se den man älskar mest av allt må dåligt. Men vi tacklar dem, gör det bästa av situationen även de dagarna. Minut för minut.
Jag vet vilka frågor som ska undvikas... Vad tänker du på? för han kan omöjligt få fatt om en tanke och sätta ord till den. Vill du prata om det? för även om han vill det, får det lov att vänta till dess att han kan, och mitt tjat hjälper inte ett dugg.
Och jag vet vilka dagar det passar bra med lite extra pluggtid på biblioteket i stället för hemma, så att han får vara ifred och slipper känna att han måste hålla skenet uppe. Eller när han försöker försäkra mig om att det går bra, att jag visst kan gå ut med Jonas på kvällen, men sedan ler tacksamt när han vaknar och jag är kvar hemma, spelande Fifa med låg volym.
Nej, det är inte alltid lätt, men det är alltid värt det. Det är värt allt att få vara med honom. Vare sig "vara med" innebär att be honom dämpa sig när han skrattar åt en fånig reklamfilm och jag försöker läsa, eller hålla om honom när han skakar av ångest.
Det är ju Even. Den enda Even jag någonsin känt.
Jag drar till mig telefonen på det lilla bordet bredvid sängen. Slår på displayen för att kolla klockan. 07:15.
Men vad fan...
Vi kan inte ha varit hemma före två i natt. Han borde vara dödstrött, som jag.
Jag suckar och skjuter undan täcket. Sätter mig upp och gnuggar sömnen ur ögonen, utan en tanke på...
Aj, helvete!
...just det, ja.
Jag känner försiktigt över mitt ansikte. Hela vänstra sidan känns som ett enda blåmärke, men jag hade tur, sa de på akuten. Inget brutet, bara lite näsblod och skadade mjukdelar. Jag ska vara förberedd på fläskläpp och en rejäl blåklocka, sa de också, innan de skickade hem oss med lite smärtstillande.
Even sticker in huvudet i rummet när han hör hur jag rör mig i sängen.
"God morgon!" hälsar han lite för högt. "Kaffe?"
Jag hinner inte svara förrän han försvinner, men är tillbaka efter en sekund, bärande på en rykande kopp.
"Tack" säger jag morgonhest, dagens första ord.
Han blir stående bredvid sängen, nervöst skiftande sin tyngd från ena foten till den andra.
Jag ser att han har hunnit duscha och fixa håret, och han är redan påklädd, i jeans och vit t-shirt. En blond James Dean med nariga läppar och problemhy. Och aldrig vackrare.
"Vad vill du ha till frukost?"
Jag rycker på axlarna.
"Vet inte, låt mig vakna till lite så kan vi väl se..."
"Vi har inte så mycket hemma, men jag sticker och handlar. Bara säg vad du vill ha!"
Han snubblar lite på orden, ivrig att få ut dem, och jag betraktar honom noga. Försöker fånga hans blick och hålla den kvar.
Jo, han är fortfarande här, lite orolig bara.
Underläppen sugs in och tuggas på, en nervös vana han har.
Ibland kan jag se bara på hans läppar hur han mår. Efter ett par dåliga dagar är de oftast fullkomligt sönderbitna.
Jag suckar och drar till mig benen, kryper upp i sängens huvudända och nickar åt Even att han ska slå sig ner.
Han gör så under tystnad. Betraktar tigande hur jag tar en klunk av mitt kaffe och grimaserar över hur varmt det är.
"Har du ont?" frågar han dämpat.
Jag skakar på huvudet. Det känns som att kasta runt glassplitter där inne. Sömnbrist, adrenalin- och alkoholbaksmälla och en knytnäve mitt i ansiktet, allt i en enda sörja.
"Jo," medger jag enfaldigt. "Jag mår nog som jag förtjänar..."
Han ser frågande på mig när jag sträcker mig efter tabletterna jag fått med mig. Trycker ut en ur kartan och sväljer ner den med kaffe.
"Förlåt för att jag slog din... Mikael," mumlar jag.
Lika bra att få det sagt. "Din vän" var vad jag hade menat att säga, men så fastnade jag på ordvalet. Bestämde mig för att använda namnet istället. Grimaserar av olust när det kommer ut som "din Mikael", och gömmer ansiktet i kaffekoppen än en gång.
"Han hade ingen rätt att tala till dig på det där sättet" invänder Even.
Hade han inte? Ja, inte vet jag vad det var jag klampade in i, mer än att det var jag som var inkräktaren i deras samtal. Kom och störde. Men jag såg ju vad som försiggick inne i Even.
Han hade varit så lugn hela dagen.
Längre än så, förresten, han har varit lugn större delen av våren. Det går bra för honom i skolan, efter svackan i vintras. Lärarna säger att om han fortsätter såhär, kommer han inte att ha några problem att gå ur skolan, och dessutom göra det med bra betyg.
Jag är så stolt över honom. Han kallar mig smart och geni och jag vet inte vad, men det är inte jag som behöver dela min hjärna med tusen plågsamma tankar, och min uppmärksamhet med en värld full av distraktioner.
Han är den smarta. Den starka. Den roliga, snälla, och kreativa. Jag har försökt att se på honom utifrån, från ett opartiskt perspektiv. För det är klart att jag ser allt det där, jag som är kär i honom. Men jag har fått ge upp. Jag ser ju hur folk tittar. Hur Mahdi är idel leenden och highfives, hur Jonas alltid är lite mer ivrig på att höra Evens åsikt än någon annans, och hur Magnus tycks tävla med sin flickvän Vilde om hur länge de kan studera honom med öppen mun innan någon säger till dem.
Och jag låter dem hållas, om än lite pinsamt berörd å Magnus vägnar.
För det är min blick han söker i vimlet, från andra sidan rummet. Och igår var det mig han drog intill sig och kysste på kinden, mig han blinkade till från uppmärksamhetens centrum.
Och jag solade mig i det, gottade mig i vetskapen att alla såg att han var min. Att det var jag som skulle få gå hem med honom, krypa ner bredvid honom mellan de nytvättade lakanen i vår säng.
Vår säng, bara en sådan sak.
Det var jag som skulle få smaka på de vackra, fylliga läpparna och få känna honom tätt, tätt intill mig, över mig, runtom mig och inne i mig.
Men först skulle han sjunga. Givetvis, självklart skulle allas älskling (men mest min) bjuda på något stort.
"Det är den ultimata kärlekshymnen! Om alla levde efter den skulle det inte finnas något hat!" motiverade han sitt val med.
John Lennons Imagine.
Jag undrar om någon annan skulle ha kunnat komma undan med det, utan att det hade blivit för cheesy.
Säkert inte. Men ännu en gång, det var ju Even.
Jag ville inte ens tänka på hur det skulle se ut om det var jag som stod där uppe. Ett par sekunders artigt stirrande från de andra, kanske, men de skulle snart skingras och fortsätta med sitt, försöka få tiden att gå tills det var dags för något mer intressant. Och jag skulle stamma och sluddra och önska mig långt därifrån.
Om jag nu ens hade kommit på tanken att sjunga inför en fullsatt lokal, vill säga. Men tre öl i systemet var tjugo för lite för en sådan sak.
Men för Even gick det bra. Lite skakigt till en början, men han såg så säker ut, och det dröjde inte länge förrän alla följde hans minsta rörelse.
Men så hände något. Hans röst fastnade i halsen, han stakade sig och tystnade helt. Och såg vettskrämd ut. Inte nervös eller osäker, utan som om han plöstligt fann sig öga mot öga med sin största skräck.
Och jag hade inte tid att reflektera över vad som pågick, han behövde mig, och det meddetsamma.
När jag klev upp till honom, var det med avsikten att ta honom därifrån, plocka bort honom från strålkastarljuset som var allas ögon och bara dra. Men det hade nog gjort allt värre, dragit till sig ytterligare blickar och bidragit till mer prat.
Så jag föll in i sången. Slängde en blick mot skärmen bakom mig för att ta in så mycket av texten som möjligt, och nickade åt Even att fortsätta. Och han var tillbaka på nolltid. Missade högst en rad av låten, och sjöng snart vidare som om inget hänt.
Och det hade det nog inte heller, bestämde jag där och då. Ett tag hade jag misstänkt att reaktionen haft att göra med killgänget som vandrat in, och som Evens isblå blick tycktes ha fastnat på. Men de verkade nog så fredliga där de stod, uppmärksamt lyssnande på sången och gungande i takt med musiken. Så det var nog inget särskilt med dem, han hade tappat bort sig bara. Glömt texten.
Och så var hans ögon tillbaka på mig, och jag såg tacksamheten i dem. Lugnet. Och innan jag han fatta vad som hände, föll Jonas, Mahdi och Magnus in i sången, och kort därefter, resten av våra vänner.
Jag kände mig som om jag hamnat mitt i en av Evens klichéfilmer, om kärlek och musik och fred på jorden, men jag kunde inte ha brytt mig mindre.
För just där, med armen om honom, så nära att jag kunde känna doften av hans hår och det svala, skrovliga materialet i hans jeansjacka mot fingertopparna, trodde jag vartenda ord av sången.
Vi var omgivna av kärlek. Personer runt om oss kysstes, dansade och skålade. Jag såg Eskilds glada och stolta leende där i folkhavet. Evas rörda och tillgivna. Magnus och Vilde, totalt förlorade i varandra, och Chris, varm och glad och skojfrisk. Vad hade jag någonsin haft emot henne, egentligen, vad hade hon gjort för ont?
Ingenting, förmodligen, mer än att visa intresse för mig. Och värre saker finns väl.
Jag mindes det knappt ens, det var BE. Before Even.
En annan värld, en som var svartvit innan han kom in i den. Kom med färger till mig.
Jag kände mig nästan hög efteråt, knappt i stånd att förstå vad som hänt. Mahdi räckte mig en ny öl, och jag tömde hälften av den i ett enda svep.
Even ville inte ha någon ny öl, han skulle gå ut och ta lite luft, sa han. Röka, med andra ord. Jag gillar inte riktigt när han röker, men jag vet att det är hans substitut för gräs, som han nästan slutat med helt, så jag säger inget. Vill inte vara någon tjatig förälder för honom. Eller exflickvän, för den delen.
Och fan, han hann inte mer än försvinna ut förrän jag saknade honom.
Jonas såg det, skrattade åt mig där jag stod och bligade ut genom den öppna dörren i jakt på en skymt av honom.
"Ses senare," viftade han undan mig med.
Jag svepte det sista i glaset och gick ut. Och det var då jag såg dem.
Det var inte det faktum att det var Mikael, som fick det att gå runt för mig.
För visst var det han, jag skulle nog ha känt igen honom var som helst. Halvlångt brunt hår, olivfärgad hy, och ett leende större än allt. Det var hans ansikte som dykt upp på skärmen den gången jag googlat Evens namn, desperat för information om min nya crush. Han hade kallat Even bro och best buddy, och Even i sin tur hade besvarat mitt nyfikna snokande med att Mikael var den förre mannen i hans liv. Skämtsamt, för att sedan vifta bort det och inte nämna det mer.
Jag hade inte tagit upp det igen heller. Visste ju att Even hade haft problem av ett eller annat slag på sin förra skola, och tyckte inte att det var någon poäng i att peta i det. Var det något jag behövde veta, skulle det komma fram för eller senare, resonerade jag.
Men så dök han upp igen, för bara några veckor sedan. Mikael. På Sanas laptop, av alla ställen. Och Sana vägrade att prata om honom, både då och senare, när jag frågade henne i ett meddelande.
Jag frågade Even igen, och han bara suckade och skakade på huvudet. Sa att det var någon han umgåtts med på Elvebakken, men att de inte hade någon kontakt längre. Och jag visste att det måste ha varit något mer, att de dolde något för mig.
Mikael var attraktiv, det kunde vem som helst se. Gillade killar gjorde han visst också. Åtminstone såg det ut så på Sanas bild, där han stod med armen om en annan kille och såg in i kameran med en självsäker min. Och visst kände jag ett sug av svartsjuka vid tanken på att Even skulle ha haft känslor för någon annan än mig, men jag försökte att inte tänka på det för mycket. Vi har ju alla ett förflutet. Däremot fick jag inte riktigt ihop ekvationen, då han borde ha varit ihop med Sonja vid den tidpunkten. Men det hindrade honom å andra sidan inte när han och jag började träffas.
Så det var inte det faktum att Even stod och pratade med Mikael som satte igång något. Det var det faktum att Mikael hade handen på hans arm, hade gripit tag i jeansjackan som för att hålla en uppenbart besvärad Even kvar. Och Even hade sitt jagade ansiktsuttryck, det som skvallrade om att han bara ville därifrån.
"Kom igen, vi kan väl bara prata lite?"
"Inte nu."
Deras röster nådde mig när jag närmade mig, och jag kunde inte hålla mig utanför längre. Jag skyndade fram till dem och la handen på Evens axel, som jag gjort inne på baren för bara några minuter sedan.
"Är du okej? Ska vi gå?"
Och Even nickade och tog ett par steg, försökte skaka av sig Mikael.
"Bara ett par minuter?" bad Mikael. Han log inte längre, utan såg snarare... bedjande ut. "Jag saknar dig ju," tillade han, bara något högre än en viskning. Som för att inte jag skulle höra.
"Ser du inte att han inte vill prata med dig?" sa jag hårt, och Mikael såg på mig för första gången.
"Lägg dig inte i det här!" sa han fast, och nu var alla spår av leendet borta.
"Säg inte så till honom," bad Even, och jag kände närmast triumf.
Se, han är med mig nu! ville jag skryta, rakt upp i den där självgoda typens ansikte.
Det måste ha synts på mig vad jag tänkte, för Mikael tog uppmärksamheten från Even och fokuserade plötsligt helt på mig.
"Du, jag vet inte vem du är, men detta är mellan oss två... så kan du, please, bara hålla dig undan?"
Vet inte vem du är... mellan oss två... please, håll dig undan...
Det slog mig som tre hårda örfilar i snabb följd, rakt i ansiktet, och jag såg svart.
Och detta vore ett perfekt tillfälle att fråga Even vad det var som hände, att be honom berätta, men sanningen är att jag inte ville veta. Ville inte få alla mina förbannade teorier bekräftade och tvingas ta någon sorts beslut. Jag ville bara lägga locket på och dra. Helst radera de senaste timmarna från världshistorien, men nu gick ju inte det. Men vi kunde låtsas. Det var ju tydligen så Even ville ha det, så varför skulle jag motsätta mig det?
Men han var envis och seg som en blodigel. Mikael. Ville inte acceptera vare sig Evens obekväma avståndstagande eller min överbeskyddande tvärhet. Och jag hade bara tänkt markera, skjuta undan honom. Slå oss fria. Men full som jag var på öl och raseri och förlamande maktlöshet, gick allt lite för fort, och min knuff fick mer kraft än jag tänkt, och jag hann inte förstå vad som hänt förrän jag såg Mikael tumla baklänges och falla i marken framför oss.
Och sedan hände allt på en gång. Jag såg inte varifrån de kom, men plötsligt var de där. Killgänget från innan, de som fått Even att stamma och tappa tråden. Och de såg allt annat än fredliga ut nu. Ursinniga är ett bättre ord, men det räcker inte till på långt när.
Det konstiga är att jag inte kände smärtan först. Den kom långt senare. Efter att jag sett knytnäven närma sig, som en slow motion-rörelse mitt i allt som hände runt mig. Sett killens sammanbitna käkar och blixtrande ögon. Och känt hur jag kastades bakåt, stapplade några steg och hade nog gått samma öde som Mikael till mötes, om inte Even fångat upp mig.
Och sedan... Hur mycket jag än försöker, kan jag inte frammana något minne av hur det gick till. Bara att jag fann mig i ett totalt kaos av svordomar och okvädningsord och knutna nävar som sökte och träffade. Mina vänner var där, och det är deras ansikten som dyker upp på näthinnorna nu. Jonas vilda, rasande. Mahdis ilskna, och Magnus konfronterande. Jag har inte sett någon av dem på det viset förut. Even, vid sidan om, med blicken fäst vid slagsmålet men handen på min arm. En oinvigd hade kanske sett någon som bara ville hålla sig utanför, men jag har blivit expert på att läsa hans ansikte. Hur ögonen stirrar lite för stint, fast allt de vill är att flacka vilset, och hur munnen och käkarna dras ihop om kaoset där inne. Och jag ville fortfarande inget hellre än att ta honom därifrån.
Och så var Sana där, som sprungen ur jorden, och på något mirakulöst sätt löstes bråket, som jag startat, upp.
För det var jag som satte igång det, jag tänker inte ens försöka skylla på några yttre omständigheter. Jag och min förbannade paranoia, beskyddarinstinkt och... ja, svartsjuka. Jag kan inte förneka det längre.
Och det var jag som dragit in mina vänner i det. Jonas, som alltid varit där för mig. Mahdi... Mahdi, liksom? Som jag känt kortast tid av alla, och som jag bara några månader tidigare gett samma behandling som Mikael. Varför? För att jag var ratad och svartsjuk och han sa något som inte passade mig. Fan, jag har seriösa problem, det blir alltmer tydligt.
Och Sana. Med den vassa tungan, den ännu vassare logiken och det stora, stora hjärtat. Det är hennes röst jag hör nu... Hat kommer från rädsla.
Jag är livrädd.
"En fråga bara, Even..."
Han svarar inte, ser bara tillbaka på mig med samma stressade sammanbitenhet. Jag fortsätter i alla fall.
"Har ni börjat träffas igen, du och Mikael? Alltså, är du fortfarande... kär i honom?"
Det blev visst två frågor, närbesläktade men så, så olika. Och jag vet inte vilken som är mest skrämmande.
Even rycker till och ser tillbaka på mig. Chock och förskräckelse blandas i hans blick, som om jag precis slagit honom rakt över ansiktet.
"Vad?" får han fram med tunn, skakig röst. "Är det det du tror? Att jag är... otrogen mot dig?"
Han spottar fram ordet, och jag grinar illa av hela situationen. Otrogen, det låter så... banalt, på något konstigt sätt. Sådant jag tidigare har kunnat skratta lite överseende åt, som för tankarna till gifta, uttråkade par i radhusområden. Sånt som händer i filmer. Inte med oss, med Isak och Even. Vi står över sånt. Eller?
"Ja, inte fan vet jag," suckar jag.
Even stönar tyst och gömmer ansiktet i händerna. Lutar sig framåt så att den långa överkroppen böjs i en båge, och hänger uppgivet med huvudet. Jag ser hans ryggrad avteckna sig mot den vita t-shirtens tyg, och med ens ser han så bräcklig ut. Jag anar mer än hör hur han gråter, och jag blir alldeles kall. Jag har sett honom gråta ett par, tre gånger förut, och jag klarar verkligen inte av det. Visserligen är det ingenting mot det enorma mörker som jag vet slukar honom emellanåt, men det är så... rått. Så naket och ärligt. Att se den starkaste jag vet tappa behärskningen så.
För jag ser honom fortfarande som stark, urstark. Alltid.
Jag sväljer hårt och närmar mig honom försiktigt. Sätter mig bredvid och sträcker ut en hand för att röra vid honom, osäker på om han kommer att acceptera det, eller om det är en sådan dag då han skakar av sig mina händer.
"Du... älskling..." börjar jag.
Varifrån kom det ordet ens? Jag kan inte minnas att jag någonsin förut använt det. Vi kallar varandra baby, sexy, snygging, och diverse sockersöta smeknamn som inte är avsedda för andras öron. Men älskling? Det låter så vuxet. Men det kanske hör ihop med det där andra ordet. Otrogen.
Och det fungerar. Even vrider på sig så att hans ansikte hamnar mot min axel. Hans tårar blir kalla mot min hud, och hans andhämtning låter hackig och ansträngd, men han förblir tyst.
"Even, snälla..."
Jag vet inte ens vad det är jag ber om. Hade jag kunnat hade jag tagit tillbaka hela händelsen. Stoppat undan den i ett mörkt källarutrymme någonstans och aldrig mer gått i närheten av den. Men nu kan jag ju inte det. Jag har öppnat Pandoras ask.
Jag lägger armen om honom och stryker hans axel i vad jag hoppas ska vara en lugnande rörelse.
"Ska jag ringa någon som du kan prata med?" föreslår jag. "Din mamma? Jørgen? Magnus?"
Even ger ifrån sig ett litet ljud mot min axel, en snyftning eller ett kort, glädjelöst skratt. Var det för att jag föreslog Magnus? Det var en allvarligt menad fråga. Jag vet att de har kommit varandra ganska nära de här månaderna. Och han har något som jag saknar, mångårig vana av att leva med och älska en bipolär.
Efter en djup suck rätar Even på sig. Ser kort på mig innan blicken faller till golvet igen. Men han verkar lugnare nu, resignerad.
"Nej," säger han trött. "Idag vill jag bara prata med dig."